Vad handlar den om?
Serien handlar om verkligheten och hur tonåringar lever sina liv. Den här serien är lite speciell, då man får följa karaktärernas perspektiv och hur dem upplever allt. Man får följa dem i avsnittet och upptäcka hur dem upplever saker.
  Dessa ungdomar gillar att festa och prova på nya saker. Dem tar droger ibland när dem festar och ibland blir dem tvingade till att ta en drog. Så tekniskt sätt så är den här serien baserad på verkliga händelser. Och det gör det lite läskigt. Eftersom att ungdomar nu för tiden faktiskt festar och tar någon drog lite här och där. Den handlar också om hur drama kan förändra en grupp, hur kärleken känns och hur allting gör ont. Skins handlar om verkligheten. Och verkligheten visar vad ungdomar får stå u med när det kommer till föräldrar, skolan och vänskap. Vänskap sätts på prov, relationer sätts på prov och allting sårar.
  Den här serien är uppdelad i olika sorters generationer. Jag kommer att skriva om generation 1. För det är dem som har fått mig mest fäst.
  Den handlar om hur man ska kunna överleva det värsta. Den handlar om sanningen. Den handlar om kärlek. Den handlar om livet. Den handlar om dem människorna vi ser men inte märker. Den handlar om det vi inte vill veta. Den handlar om oss. Den handlar om Dig. Den handlar om Mig.

 

 

Karaktär jag gillar/ogillar:
+ Cassie. Cassie Ainsworth är en väldigt olycklig karaktär. Hon svälter sig själv för att hon mår dåligt. Hennes relation till sina föräldrar är inte alls bra då hon känner att lillebrorn får mer uppmärksamhet. Och hon mår rentav inte bra. Så hon försöker att dränka sig själv från smärtan i tabletter. Och ibland försöker hon ta livet av sig i serien. Så vad är det jag egentligen gillar med en sån här person?
  För att hon finns på riktigt. Cassie är inte en påhittad person. Cassie symboliserar dem ungdomar som inte hörs. Cassie är en symbol för ungdomar som mår dåligt, som svälter sig själv och som vill ta livet av sig. Cassie visar oss människor hur det är att leva i ett sånt perspektiv som hon upplever allting i. Hon visar oss att allting inte är dans på rosor. Trotts att man ser henne i bakgrunden, glad och lycklig. Men i själva verket är det hennes medicin som gör henne påverkad. Påverkad att känna sig glad. För utan dem där pillrena så skulle hon inte se sådär glad ut. Och det är det jag gillar med henne. För att hon finns och för att hon symboliserar människor som inte hörs.

+ Christopher Miles (Chris Miles). Han har ingen familj. Hans betyg är dåliga. Han festar. Han röker på. Han finns.  Det är ovanligt att man också märker sådana här typer av ungdomar. Men dem finns på riktigt. Chris mamma lämnar honom när han är 17 år, med flera tusen pund och dyker aldrig upp igen. Hon lämnar sin 17 åriga son helt ensam. Chris pappa vill inte veta av honom. Chris är alltså helt ensam. Förutom hans kompisar.
  Om man tittar på Chris så ser man en kille som gillar att festa, göra galna saker med hans kompisar och bara leva livet. Men om man tittar lite närmre på honom så ser man att han inte alls mår bra. Han har blivit lämnad av sina föräldrar, han är kär i sin psykologilärare och han röker på alltför mycket. Han röker också väldigt mycket vanliga cigg så fort han blir stressad eller känner ett starkt behov av att behöva röka. Varför gillar jag den här karaktären så mycket?
  Jag tycker om honom för att han har en sån mysig personlighet. Det låter kanske konstigt. Men Chris Miles vill det bästa med sina kompisar och han ställer upp för dem. Även fast det ibland råkar gå snett till! Ibland kanske det inte blir riktigt som han hade hoppats på. Men han visar också hur det är att vara tonåring och hamna i det allra mörkaste kretsarna. Men kanske är det som Cassie, att jag dras till dessa karaktärer och vill hålla om dem? Att det kanske är därför som jag dras så mycket till dem. Att jag kanske känner något sorts samband mellan karaktärerna och mig?

- Michelle Richardson. Även fast Michelle är den där stereotypiska tonåringen som finns, så är hon ändå den personen som jag tycker minst om. Sättet som hon är på… Hon stönar när sin mamma pratar, hon kanske festar lite här och där men hon överdramatiserar nästan allting. Hon är den där stereotypiska tonåringen som man brukar se i filmer. Sådana tjejer som man märker hela tiden.
  Men det jag gillar minst med hennes karaktär är att hon verkar inte riktigt passa in i kompis gänget. Hon har inte riktigt någon mörk historia eller något. Ingenting har hänt henne som gör så att hon borde agera som hon gör. Eller så är det bara så att jag inte tycker om hennes karaktär just för hennes attityd och personlighet. Och det kanske inte direkt är så bra. Men det är bara något med just hennes karaktär som jag inte finner, lika bra som de andras karaktär.

Bra/ dåliga sidor om serien:
+ Den visar de mörka sidorna i livet och hur det är att vara tonåring och hamna i dessa svåra situationer som dem hamnar i. Dem vsiar oss hur det är att växa upp, att gå i skolan nuförtiden och den ger oss en inblick på hur det är att vara olyckligt kär, vänskapen som går sönder och allt det där.
+ Karaktärerna visar känslor. Dem gråter ibland, dem bråkar, dem är ledsna, dem är deprimerade, dem skrattar, dem skämtar. Men framför allt så gråter dem lite till. Jag tycker det är bra att dem visar att, även fast du försöker vara stark hela tiden så är det okej att gråta. Det är inge fel med att gråta eller att bryta ihop.
- Ibland känns det nästan som om det alltid händer dåliga saker. Typ som om varje avsnitt ska ha något dåligt i sig. Och efter ett tag så blir det lite jobbigt att kolla på. 90% av de här två säsongerna så har det handlat om en karaktär där dem har det jobbigt. Och ibland är det bara jobbigt att se dessa karaktärer och förstå att dessa personer finns på riktigt. Det är väll det som är det jobbiga. Att dem här karaktärerna inte bara är påhittade karaktärer. Utan dem är baserade på riktiga människor.
- En annan dålig sak som har med serien att göra är att den innehåller så mycket festande och drickande av ungdomarna. Jag tror att det bara är en utav 8 som inte festar, tar droger eller något. Ibland tror jag att hon festa osv. men annars så gör hon inte mycket. Så en dålig egenskap med den här serien är att den har så mycket festande, rökande, droger och djupa sidor av sig själv.

Kamera + teknik och effekter.
Hur serien är filmad gör allting till en bättre upplevelse att försöka förstå att allting är på riktigt. Det finns ingen greenscreen, det finns inga special effekter. Och för den här serien behövs inget sådant tycker jag. För att den här serien ska vara så verklighets baserad som möjligt tycker jag att det är viktigt att den är inspelade utan för allt det där tekniska.
  Det sägs dock att ibland så kan man se kamera män i Sids glasögon. Sid är en karaktär som då har glasögon på sig.
  Men annars så har jag faktiskt ingenting dåligt med att säga hur den är filmad eller gjord. Den håller sig till verkligheten väldigt bra. Och scenerna känns inte alls överdrivet ibland. För ibland behövs det inte speciella effekter för att en film/tv-serie ska vara så verklighets trogen som möjligt. För ibland så behövs det egentligen bara att hålla sig till verkligheten. Det blir mer verklighetstroget då! Man behöver inte jätte dyra kameror, dyr utrustning och sådant för att få en verklighetstrogen tv-serie. Det räcker oftast med att använda sig utav ett bra manus och bra karaktärer. Och det lyckades dem med.
  Jag tror att enda gången som dem använder sig utav en greenscreen är när någon av dem åker en bil! Annars så tror jag faktistk inte att den har så mycket effekter eller greenscreen överhuvudtaget!

Betyg:
4.8/5!