Ibland faller man ner i en grop...

Publicerad 2014-11-29 01:22:59 i Övrigt.,

... och då är det svårt att ta sig ur den ibland. Vi alla har känslor. Även den personen som säger att den inte känner något; den känner något. Vi har alla känslor som går upp och ner hela tiden. Det ligger i våran natur att det gör det. Och just; så har jag fallit ner i det där igen. Jag har världens underbaraste pojkvän. Som jag älskar så otroligt mycket! Och jag har en vacker mamma som jag älskar. Och en fantastisk syster som jag älskar. Jag har en jättesnäll pappa som jag älskar. Och jag har bonusföräldrar som betydet massor för mig. Dessutom har jag fått en extra familj som jag tycker om jätte mycket!
 
Men oavsett all kärlek som jag både ger och får så räcker det bara inte hela tiden. Jag känner att jag inte gör tillräckligt med saker. Jag känner mig liten och ensam. Jag fick uppleva den känslan när jag var på en mässa i veckan. Jag gick runt bland massa ungdomar, hade ingen vän att gå med, och jag gick runt bland människor som visste vad dem ville blir, visste vem dem var osv. Själv gick jag där och skakade på huvudet till hur folk betedde sig. Men också tänkte jag på hur sorgligt det är att jag är 18 år och vet inte ens vem jag själv är.

Jag gör allt på automatik. Jag vaknar, åker till skolan, går på lektionerna, skippar lunchen, går på nästan lektion alt. åker hem. Och sen... När jag kommer hem så längtar jag tills jag får somna för att slippa känna saker. Och dagen efter så gör jag samma sak. Jag stänger ute alla människor som jag inte klarar av att lyssna på. Och jag stänger ute alla känslor som jag någonsin vill känna. Jag kollar på sociala medier och ser hur gamla kompisgäng tillbringar tid tillsammans. Och själv sitter jag hemma i lägenheten och väntar på något ska hända.

Jag försöker få kontakt med människor, men det känns som ingen orkar ta kontakt med mig. Eller så har folk glömt bort att jag finns. Eller så vill dem bara inte vara min vän längre. Jag vet bara inte hur jag ska vara. Och jag vet inte vem jag ska vända mig till. För ibland så känns det alltid som att jag tar 7 steg fram men faller 100 steg tillbaka.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela