Hej vännen!
Idag så råkade jag faktiskt försova mig… Efter att Sebban hade åkt till jobbet så skulle jag bara ’’ ligga och dra mig ’’ i ett par minuter. Slutade med att jag vaknade halv elva igen. Så jag sjukanmälde mig direkt istället. Dels för att jag kände att jag behövde stanna hem för att kunna arbeta. Men också för att det inte var någon riktigt ide att jag åkte in till skolan. Så istället så åt jag lunch och sedan så åkte jag till min mamma. För i helgen så ska vi vara Gizmo-vakt. Jag har inte träffat honom på jätte länge. Så det är alltid extra mysigt att träffa honom. Och så fort jag klev in genom dörren så rusade han mot mig och blev helt överlycklig. Jag blir själv så himla lycklig utav att se de honom. Och hur han viftar med hela rumpan när han egentligen borde vifta på svansen. Men nä, han viftar med hela kroppen istället. Vilket jag kan tycka är väldigt sött.

 

Men ja, mer finns inte att berätta egentligen. Men för ett år sedan så hände det något som gjorde så hela mitt liv vändes upp och ner, kändes det som. Jag fick vara med om jobbiga saker. Men till slut så blev allting bra igen och jag har tagit mig förbi allt det jobbiga. Så nu är allt bra igen. Men just den där känslan av att inte ha någon kompis i klassen eller ens ha någon kopmis utanför skolan. Jag var så otroligt ensam i år två i gymnasiet. Jag kände för att hoppa av, byta skola och kanske sattsa på något nytt. Men något fick mig också att vilja vara kvar. Så jag stannad kvar i cybergymnasiet där jag kände att ingen ville vara med mig. Men att gå upp varje morgon gjorde så otroligt ont. Och hur många gånger jag än försökte ta kontakt med någon i klassen så vare som om de kände att '' åhnej, inte hon ''. Så jag utvecklade en socialfobi. Och den är fortfarande kvar. Jag vandrade runt i korridorena och hoppades på att något skulle hända, att någon skulle se mig. Men det gjorde ingen. Förutom en. Och efter det så fick jag kämpa mig fram, fick kämpa för att synas och kämpa för att inte frysas ut av resten. Som sagt, att vakna på morgonen och hitta styrkan att åka till skolan ens, den fanns inte. Jag ville bara sjukanmäla mig i flera veckor, plugga distans och hoppas på att allt ska lösa sig. Det var min plan. 
Nu i trean så känns allting fortfarande likadant. En aningens bättre kanske. Men känslan av att man kommer bli utfryst närsom, den finns fortfarande kvar. Och hur mycket jag än har försökt att göra väsen av mig så har jag inte den energin längre. Nu skiter jag i att vilja bli vän med någon. Det är sista året nu. Nu ska jag strunta i alla andra och hålla ihop med dem jag känner att jag tål.

 

Kram

Johanna