Framtiden skrämmer mig. Och idag fick jag en reallty check då jag insåg att jag kommer att vara arbetslös och penga behövande om 6 månader. Om 6 månader tar jag studenten och är ''redo'' att ta mig till vuxen livet. Men vad betyder vuxenlivet? Betyder det att man flyttar hemifrån, vilket jag redan har gjort? Eller betyder det att jag betalar mina egna räkningar? För det gör jag redan det med. Jag vad är jag så rädd med när det kommer till det vuxna livet? Jo, många saker. Jag är rädd för att vara arbetslös och inte våga söka jobb. Och blir jag beroende utav andra. Och jag klarar inte av det. Jag är rädd för att jag inte kommer att kunna nå det jag vill nå.

 

I min framtid vill jag jobba på ett jobb som jag känner att jag vill gå till. Att trotts att det är jobbigt att gå till jobbet, så ska jag ändå känna att jag får någonting utav det. Jobbet är ju ändå en viktig faktor i livet och man spenderar massor utav tid på jobbet varje dag. Och jag skulle inte klara av att gå till jobbet och känna att jag hatar mitt liv. Det kan jag inte. Och det är ett jätte stort krav på jobb, det vet jag. Och det är inte många som kan säga att dem älskar sitt jobb. Men de som väll älskar sitt jobb - jag är avundsjuk på dem. Visst kan Sebban komma hem någon dag och säga att han verkligen inte orkar gå till jobbet pga vissa anledningar. Men det är otroligt många mer stunder när han kommer hem och säger att han verkligen älskar sitt jobb. Och när jag vet vad jag vill bli, så ska jag sikta på att få ha den känslan också..

 

En anna sak som gör mig rädd inom framtiden är det där med familjen. Jag är 18 år. Jag vet inte ens vad jag vill bli. Men just nu är jag stensäker på att jag inte vill föda barn. Om jag ska ha barn, vill jag adoptera barn. Jag känner att jag gör mer nytta i att adoptera ett barn som behöver mig, än sätta ännu ett barn i den här världen, när det redan finns många utsatta barn. Och jag vet att Sebban vill ha biologiska barn. Men som sagt; jag är 18 år och vet inte ens vem jag är ännu. Så allting kan ju ändras. Men jag vet att om jag nu skaffar barn, så blir det efter 25 eller 27. Jag vill hinna se världen och upptäcka saker innan jag känner att jag kan slå mig ner till ro. Mjo, jag är egoistisk. Jag är för egoistisk för att skaffa barn, om man ser på hur jag är just nu. Jag vet att jag vill gifta mig och skaffa ett hus. Men barn? Tanken på barn? Skrämmer mig något enormt. Att föda barn? Gud nej. Att uppfostra ett barn? Klarar inte av det. 

 

När ska du börja plugga vidare? Vad ska du plugga? Hur blir det efter gymnasiet? Du kan inte bara börja jobba efter skolan! Du måste plugga! Det blir lättare då! Snälla, jag gör mina val efter hur jag känner och vad jag klarar av. Efter gymnasiet kommer jag att vara så otroligt emotionellt och vilsen. Jag behöver tid till att tänka på vad jag vill studera. Jag kan, om jag vill. Och det är så jag fungerar. Men jag vet inte vad jag vill bli. Fotograf? Nja. Visst kanske jag tar bra bilder och jag skulle säkert trivas med jobbet. Men för att vara ärlig så känns det tufft att jobba med en hobby och göra något som man kanske inte alltid.. Uppskattar? Förstår ni vad jag menar? Att vara fotograf är ett tufft yrke. Och jag klarar inte av den sortens press. 

 

Jag tycker dock att psykologi är roligt. Och jag skulle säkert kunna plugga vidare till kanske kurator eller något liknande. Och det skulle faktiskt vara rätt kul att jobba med det och även kanske studera det. Men vad vet jag? Jag är 18 år och får ångest av att bara tänka tanken på att ge mig ut i världen utan att veta vad som kommer att hända efteråt. 

 

Framtiden skrämmer mig. Är jag redo för framtiden? Så småning om måste jag bli det. Och det är dags att börja sträva mot ett mål som jag inte ens vet vad det kan vara för något. Men som jag ofta brukar tänka; det blir nog bra i slutändan!